Indelning genom gränsdragning

jenny-sverige

”Framtidens regioner och civilsamhället” är rubriken på det frukostseminarium som Kurage arrangerade inom ramen för samtalsforumet På dagordningen tidigare idag. På väg dit funderar jag på om och i så fall hur en kommande indelning av Sverige i sex storregioner skulle påverka civilsamhället. Jag kommer inte på så många sätt, förutom möjligen att regionala Överenskommelser kommer omfatta lite större geografiska områden. Föreningsliv och organisering kommer väl fortsätta som vanligt oavsett organisatoriska gränser?

Indelningskommitténs huvudsekreterare Johan Krabb inleder med att redogöra för kommitténs arbete. Flera orsaker till förslaget om indelning i sex storregioner listas, t ex ta tillvara utvecklingskraft och tillväxt i hela landet, större möjlighet klara den lokala välfärdens utmaningar och behovet av ett mer samlat grepp kring dagens splittrade regionala organisation.

Med ny regional organisation hoppas man uppnå flera saker, jag fastnar för följande två punkter:

  • tydlig statlig närvaro kombinerat med stark regional självstyrning
  • möjlighet att utgå från ett tydligt medborgarperspektiv

Anna-Karin Andersson från Ideell Kulturallians reflekterar över kommitténs arbete och förslag genom att spegla kultursamverkansmodellen (inte helt olik de överenskommelser som finns för civilsamhället inom sociala området på regional nivå) i kommitténs förslag. Hon konstaterar inledningsvis att ca 10 av betänkandets 400 sidor har bäring på kultur, demokrati och civilsamhälle. Det mesta handlar helt enkelt om förvaltning. Anna-Karin ställer den retoriska frågan hur många organisationer som faktiskt har en regional kropp och jämför den traditionella triangeln med förbundet i toppen, distrikt i mitten och lokalföreningar i den breda basen med timglasmodellen och menar att det är som den senare organisationslivet i Sverige ser ut just nu. Där kommer civilsamhällets organisering att ha en utmaning när storregionerna blir verklighet, särskilt om det blir som kommittén hoppas på den nivån – mer statlig närvaro och ökat regionalt självstyre.

Vid mitt bord reflekteras efter genomgången kring medborgar- och brukarperspektivet. Som Anna-Karin konstaterade är civilsamhället många gånger möjliggörare i det demokratiska samtalet och många gånger står hopp och tro till föreningar att fostra demokratiska medborgare. Samtidigt är civilsamhället till sin natur relativt trögrörligt och gammalmodigt. Där finns verkligen en utmaning att ta tag i alldeles oavsett storregionernas tillkomst eller inte – hur nå och förstå de som inte organiserar sig och allra minst i förvaltningsliknande strukturer? Vi kan ju börja med att fråga oss hur många som åtminstone vart fjärde år faktiskt sätter sig in i regionalpolitiken för att göra ett aktivt val eller hur många som för den delen vet skillnaden mellan län, landsting och regioner.