Jag – en god man

39 före i kön. Kvavt i lokalen, banktjänstepersoner med nollställda ansikten trycker fram könummer i slow motion. När alla samtalsämnen är uttömda (det är ju ändå begränsat vad man kan prata med sin huvudman om i en trång banklokal mitt i sommarstiljten: planerat nån mer aktivitet på sommaren? Gillar du att bada? Ja, sommarvädret är ombytligt som vanligt) pekar han på datorn med kopplad bankdosa: ”Kan vi inte använda den?” Jag förklarar (igen) för kanske tjugonde gången, att jag kan göra vissa ärenden åt honom via internetbanken, men just detta med överföring från sparkonto går inte. Det är överförmyndarspärrat, även vid de minsta belopp. Och det är ju därför vi står här nu – beslutet från Överförmyndaren har tagit alldeles för lång tid. Jag har väntat vid brevlådan i över två veckors tid (”ja, tyvärr, det kan ta ännu längre tid såhär i semestertider”) och han behöver ju pengar för att klara dagarna till nästa utbetalning efter sin korta semesterresa då han levde över sina tillgångar. ”Men jag kan ju det? De har hjälp mig på dagliga verksamheten?” Suck. Jag förklarar (igen) att han fortfarande har full rättsförmåga och därmed tillgång till sina pengar och konton precis som innan han fick god man, men jag vet också att han blir osäker och inte vet riktigt hur han ska hantera informationen på skärmen. Det är ju just därför jag ska finnas där.

Det blir äntligen vår tur. Med sjunkande blodsocker börjar jag bli otålig. Detta var inte vad jag hade tänkt ägna en halv semesterdag åt. Jag låter honom föra samtalet, men kliver in och förtydligar när jag märker att bankkvinnan inte riktigt förstår vad han vill. Vårt ärende går smärtfritt och överföringen är utförd på ett par minuter.

Jag släpper av honom utanför hans port och gör samtidigt en mental minnesanteckning om att jag vid nästa möte med honom och hans kontaktperson på dagliga verksamheten måste komma ihåg att räkna upp de fysiska låtsashundralapparna (igen) så han får en bild av hur mycket pengar han har och vad de ska räcka till under en månad, även om han har semester och vill kunna ”röra på sig”. Det brukar vara lättare att förstå när han har papperspengarna att hålla i.

Då kommer den – belöningen. Han lutar sig in i bilen igen och säger: ”Tack Jenny. Det är tur att jag har dig. Det här hade jag aldrig fixat själv. Vi ses!”