Jag – en stödperson

Det är en av högsommarens vackraste dagar, vi träffas för tredje gången och där i den idylliska skogsgläntan ungefär 20 minuters promenad från boendet får jag en glimt av hennes bisarra värld. Den är befolkad av illasinnade ormar, spindlar förföljer henne och till och med hennes annars så rara hundar verkar ha en dold agenda. Men lyckligtvis finns några skyddsänglar där också: sädesärlan och ett par andra fåglar som gör henne sällskap och den snälla skalbaggen som följt henne på utflykter under flera år.

Hon är för närvarande tvångsintagen på en psykiatrisk enhet och jag blev hennes stödperson för ungefär en månad sen. Jag vet inget om hennes diagnos eller varför hon är placerad där just nu och det har heller inte fallit sig så i våra samtal att det blivit naturligt att prata om det. Nu får jag känslan av att hon samlat ihop sig inför mig de första gångerna vi setts och nu har fått så pass stort förtroende för mig att hon tillåter sig slappna av lite. Det pågår bara några minuter, men jag blir fullständigt mållös när hennes berättelse blir alltmer osammanhängande och surrealistisk – vad ska jag säga? Bör jag bemöta detta på nåt sunt sätt och i så fall hur? Jag förblir tyst och rätt var det är ruskar hon lite på sig, liksom vaknar till, återgår till det betydligt ljusare och mildare röstläge jag är van vid och frågar: Vad brukar du ha med dig på campingsemester? Lättad börjar jag prata om den förestående familjesemestern med tält, liggunderlag och diverse badattiraljer att släpa på. Hon ser uppriktigt intresserad ut, även om jag förstår att det mesta går henne förbi i det här tillståndet.

Så småningom fimpar hon sin tredje hårt rullade cigarett och vi gör oss redo för att gå tillbaka. Hon har några timmars permission varje dag, men måste spara nån timme för att hinna göra ärenden på banken också. När vi blir insläppta på den låsta avdelningen säger hon att hon förstår att det är sista gången vi ses eftersom hennes tvångsvård har upphört. Nästa vecka ska hon flytta till en öppen enhet. Jag svarar att mitt uppdrag kan pågå i ytterligare fyra veckor efter tvångsvårdens upphörande – om hon vill. Jag har aldrig sett henne ge uttryck för några starka känslor, men den lättnad (och glädje?) som drar över hennes ansikte i den stunden är nog det närmaste en känslostorm vi kommer. Ja, det vill hon. Vi kommer överens om att jag ska besöka henne på det nya boendet om en vecka.

Jag lämnar avdelningen med blandade känslor – tacksam för att inte tvingas leva i den värld hon befinner sig i emellanåt och samtidigt sorgsen över hur ensam hon verkar vara i den. Min relation till henne är ju synnerligen konstruerad (genom ansökan, utredning och förordnande via Patientnämnden), men betyder sannolikt en hel del. Jag bestämmer mig för att det är vackert så.