Leva som en lär

Jag frågar efter datasupporten. Min nya kollega hänvisar till Erik, 60+. Han befinner sig i rummet bredvid. Det tar ett tag för Erik att komma in till mitt skrivbord (inklämt bakom en uttjänt whiteboard och en gammal dokumentstrimlare), men väl på plats flyger fingrarna snart över tangentbordet. Det fungerar inte med en gång, Erik blir nervös, fnissar förläget och försöker igen. Efter ett tiotal försök med olika genvägar har jag snart tillgång till jobbets server.

Under tiden han jobbar vankar jag otåligt omkring i närheten. Suckar inombords och funderar för hundrade gången över det faktum att jag alltid lyckas hitta arbetsplatser där glada amatörer är frekvent förekommande och snabba proffs lyser med sin frånvaro (och är alldeles för dyra). Men så stannar jag upp, både i tanken och steget. Är det inte precis så det ska vara på de arbetsplatser jag befinner mig på? Platser som vill ”se människan”, ”erbjuda en meningsfull tillvaro” och där ”människan får växa i takt med uppgiften”. Genom att erbjuda Erik uppgiften som datasupport kanske vi inte blir den mest tidseffektiva arbetsplatsen, men Erik får en meningsfull uppgift som gör att hans självförtroende ökar, han får uppskattning och känner sig sedd och behövd. Han mår bra och kommer med glädje till arbetsplatsen varje dag. Det vill vi väl alla?

Jag återgår till min uppkopplade, några år för gammal, dator och tackar Erik för hjälpen. Vi ironiserar lite över datavärldens irrvägar och övergår sen till att prata om den skjutshjälp han erbjuder gamla tanter vid behov till och från mötesplatsen. Jag hinner inte med den uppgift jag tänkt slutföra innan arbetsdagen är över, men jag kommer minnas samtalet med Erik länge.