Mellanmänsklighet

När de materiella behoven är tillgodosedda återstår de själsliga. Att få lov att berätta sin egen historia och spegla sig i andras utan att bli bedömd eller värderad. Ungefär så uttrycker Eva Edberg det familjehemsplacerade barnets behov av sammanhang och värdet av självhjälpsgrupper på det frukostseminarium jag besöker hos Skyddsvärnet.

Som ordförande för Riksförbundet frivilliga samhällsarbetare pratar jag ofta om det medmänskliga perspektivet våra uppdragstagare har: någon som inte är en tjänsteperson och som inte kontrollerar, bedömer, utvärderar eller kräver förändring i livet. Att få vila i en nära relation utan att behöva prestera. Det behovet har alla oavsett psykisk ohälsa, funktionsvariation, kriminalitet eller behov av hjälp och stöd. Jag är dessutom helt övertygad om att relationen ger ställföreträdaren eller uppdragstagaren minst lika mycket i utbyte som patienten/brukaren/klienten.

I ett större perspektiv är jag faktiskt övertygad om att dessa relationer bidrar till ett tillitsfullt och förtroendeingivande samhälle. För vad är alternativet? Ett samhälle där tjänstepersoner, hur goda intentioner de än har och hur varmhjärtade de än är, står för vänskap och vardagliga samtal? Som före detta tjänsteperson kan jag ärligt säga att jag skulle ha jättevårt för att balansera den rollen mellan myndighetsutövning och vardaglig mellanmänsklig kontakt. Jag kan bara ana hur förvirrande det skulle vara för klienten.